När vi köpte en lägenhet i Hangö, fick jag av min pappa två gamla inramade foton föreställande mina släktingar Axel och Lida von Rehausen. Jag hängde dem på på väggen. Efter några år fick jag veta att de bodde här i Hangö på 1870 och 1880-talet. Vilken tillfällighet! De bodde i kvarter 22 i närheten av det kvarter som vi nu bor i. Nu berättar jag lite om deras liv i Hangö på den tiden.

Det var 1876
då Axel Gustav von Rehausen spatserade på gatorna i sin nya hemstad.  Han var en 27 år gammal ung herre. Hans
ansikte pryddes av polisonger och skägg och han var elegant klädd.  Axel hade studerat lantmäteri och han hade älskat
siffror hela sitt liv, så det nya ämbetet som yngre bokhållare vid Hangö
järnväg kändes mycket lovande. Axel tillhörde den generation – i motsats till
hans fars ungdom – då ett adligt namn inte automatiskt garanterade en strålande
ämbetskarriär. Men världen förändrades och man måste acceptera det.

Axel von Rehausen (1849–1919) beskrevs som en gladlynt, plikttrogen och handlingskraftig man. Han var omtyckt av alla han umgicks med både förmän och underordnade.

Också järnvägen
i sig själv symboliserade förändringarna som skett i samhället. Tidigare hade resandet
varit ett privilegium för de rika. Nu var det plötsligt möjligt för nästan alla
att resa oberoende av samhällsklass. Tågen var ännu dock indelade i olika
klasser: i första klass vagnar reste de rikaste.  Axel njöt när han hörde tåget vissla och han såg
hur passagerarna bar på sina knyten och kappsäckar när de steg av tåget och hur
mystiskt det såg ut när de som blev kvar på perrongen täcktes av rökmoln när
tåget lämnade stationen.

Lida Emilia Aschan (1834-1932)

På sin
fritid skrev Axel brev till sin käresta Lida Emilia Aschan i Helsingfors. Lidas
far kommunalrådet Henrik Herman Theodor Aschan var riksdagsman och en förmögen
godsägare, som ägde bland annat Numlax gård. Innan han kunde ge sin skatt till
den unge von Rehausen, ville Aschan vänta med tillkännage förlovningen, fastän Lida
var 22 år gammal och redan giftasvuxen. Axel måste först skaffa sig en lägenhet,
där den unga frun kunde leva ståndsmässigt. Sådana fanns inte många i Hangö på
den tiden. Stadens gator var inte belagda och bostadshusen var anspråkslösa. Liksom
Lida, var också Axel van vid en annan livsstil från sitt barndomshem på
Bulevarden i Helsingfors och på släktens gård Weikkola i Vichtis. Axel njöt dock
av sin tillvaro och han kände sig som en nybyggare när han promenerade längs de
leriga gatorna.

Axel ja Lida bodde i kvarter 22, i ett hus som senare har rivits. Kvarteret ligger mellan nuvarande Jeja Roos vägen och Brunnsgatan. Då kallades Brunnsgatan för Östra Bangatan. I samma kvarter bodde också andra, som arbetade vid järnvägen.

Hurudant huset på Östra Bangatan på 1870-talet var vet vi inte. Akvarellen föreställer enligt våra uppgifter hörnet av Skolgatan och Parkgatan. Tomterna var ganska billiga i Hangö då och ännu på 1890-talet annonserades billiga tomter i Västra Nyland. Också det att lägre samhällsgrupper som lokförare kunde köpa tomter och bygga hus där berättar om prisnivån. Å andra sidan fick en lokförare en förhållandevis bra lön.

Axel och Lida
firade sin förlovning 1878 och sitt bröllop 1879 i Helsingfors. Från bröllopet
finns kvar Axels lillasysters brev där hon något kritiserar bröllopet och
beskriver att de var alltför påkostade och att paret fick många gåvor. Paret
fick sitt första barn på julafton fem minuter före midnatt 1880 och han fick
namnet Verner efter Axels avlidna far. År 1882 fick Verner en lillebror, som
döptes till Axel efter fadern, men som kallades Åke. Troligen hjälpte vid
förlossningen järnvägdoktorn och Hangös första doktor Axel R. Spoof. På den tiden
fanns det ingen kyrka i Hangö och gudstjänster hölls i järnvägsstationens
väntsal, i tullens packhus, i folkskolans sal och i stora privata hus. Så
barnen döptes på Numlax gård.

Hangö var
då ännu en småstad, men den växte snabbt. Järnvägen och hamnen hämtade arbete
till staden. Ännu 1884 fanns det bara 242 invånare i staden men tre år senare hade
antalet fördubblats. Axel och Lida glädje sig över att vara en del av den
växande staden.  Det fanns inte mycket
att göra i Hangö på den tiden. Dock fanns det några bagerier i Hangö, till
exempel på Boulevarden 7, på Kyrkogatan 3 (nuförtiden Högbergsgatan) och på
Bangatan 22. Kanske man där kunde också dricka en kopp kaffe. Troligen tillbringade
Lida tid med sina barn vid parkdammen och på stränderna, då Axel arbetade.
Parkdammen hette Busträsket och var mycket större på den tiden.

Parkdammen i början av 1900-talet

Med vilka
umgicks familjen von Rehausen? I samma kvarter bodde också Conrad Appelgren (1834–1920)
och Adolf Appelberg (1823–1886) med sina fruar. De var också med i Hangö Bads
styrelse. Troligen var familjerna umgicks med varandra. Av brev skrivna av
Axels lillasyster får man intrycket att det yttre skenet var viktigt för paret.

På sommaren
var sällskapslivet livligare, då staden fylldes av badhusgäster. De bodde i
pensionat som Tellina och Doris[1]
eller som hyresgäster i stadsbornas hem. På Skolgatan och Boulevarden fanns
också gästgiverier där man kunde övernatta. I Societetshuset, nuvarande Casino,
fanns det mycket att se: förmögna ryska aristokrater och Helsingfors societetetens
grädda. Troligen festade också
Axel och Lida där. Till vintern tystnade staden, precis som nu.

Axel blev järnvägens förrådsförvaltare 1881 och
1884 ombads han till motsvarande ämbete i Viborg och familjen flyttade bort
från Hangö.

Axel fotograferad på 1910-talet.

Axels postumt målade porträtt efter hans död 1924

I familjen föddes fyra barn. Bara två söner blev vuxna. Den äldste, Verner som föddes i Hangö, blev sjöfarare. I mitt sinne tänker jag att ha kanske inspirerades av sin födelseört. Verner dog i Adelaide i Australien 1898 bara 18 år gammal.

Katja Weiland-Särmälä