Under inbördeskriget 1918 arbetade kvinnor frivilligt inom skyddskårerna med bespisning och sanitet, men då kallades kvinnorna inte ännu för lottor. Mannerheim använde termen första gången under den vita arméns segerparad 16.5.1918 när han jämförde kvinnorna med karaktären Lotta Svärd ur Runebergs Fänrik Ståhls sägner.

Lotta Svärd
organisationen började sin verksamhet 1920 och verkade till 1944. Också i Hangö
fanns en aktiv Lotta Svärdrörelse. Lottor utbildades till exempel till sanitets-,
utrustnings-, och bespisningslottor samt till kansliarbete och luftbevakning.

Lottadräktens modell godkändes 1922. Lottorna sydde ofta själva sin dräkt enligt mönster. Kjolfållens längd var noggrant reglerad, den skulle vara 25 cm från marken. Dräkten tillverkades endera av grått bomulls- eller ylletyg. Till dräkten hörde en vit krage och manschetter. På vänster arm fäste man kursmärket och avdelningsbandet och på bröstfickan den vita kursstjärnan. Dräkten knäpptes i halsen med hjälp av lottabroschen.

Lottornas basar 1926 i Samlingslokalen på Esplanaden.

Sanitärskurs i Hangö under ledning av syster Dagmar Ruin

Luftbevakningslottorna lärde sig att identifiera olika flygplan, deras hastighet, höjd och kurs.

Då skyddskåren arrangerade olika evenemang deltog också lottorna.

Just före vinterkriget
bröt ut bevakade lottor dygnet runt efter fiendeplan i vattentornet. När
vinterkriget bröt ut 30.11.1939 måste lottorna överlämna uppgiften till männen.
De gjorde det med tungt hjärta, för luftbevakningen hade varit en hederssak. Siiri
Pahlman, som då var Hangölottornas ordförande beklagade sig över detta i tidningen
Lotta Svärd. Hennes åsikt var att lottorna skulle i många avseenden ha varit
mera uppmärksamma och samvetsgranna än männen.

I tidningen
Lotta Svärd berättar Pahlman: ”Lottornas antal var ungefär 20 och antalet av
dem som skulle bespisas: soldater och brand- och poliskåren, järnvägsmännen och
det rikssvenska brandmanskapet varierade mellan 300 och 1000. Arbetsförhållandena
i Casinot var också långt ifrån de bästa. Väggarna upptags till största delen
av fönster och värmeledningen saknas, så man kan förstå att matsalen påminde om
ett kylskåp”. Arbetsdagarna började klockan fem på morgonen och slutade sällan före
klockan nio på kvällen.

 Lottornas
arbete var tungt och farligt. Nära Hangöfronten fanns lottornas kantin
Bunkerblomman.  Enligt reglerna fanns en
kilometergräns och man fick inte grunda kantiner närmare frontlinjen än det. Men
det var inte förbjudet att bära kaffe och bullar närmare fronten, bara själva
kantinen enligt förordningen var på tillräckligt säkert avstånd. I en gammal
Lotta Svärd tidning berättas hur lottorna på västra fronten efter att
fortsättningskriget brutit ut åkte i skärgården med båt och kanot för att
bespisa och hälsa på ”pojkarna” som var där. Dessa lottor kallades för
frontlottor.

Vid sidan
av bespisning och sjukvård arbetade lottorna i Hangö som kanslilottor,
utrustningslotter och under fortsättningskriget i Kantin Erika i tyskarnas
genomfartsläger på Tulludden.  Lottorna
hjälpte också med ingermanländarna då de anlände till Hangö. Kanske det tyngsta
arbete var i evakueringscentralen för stupade i Hangö. I dagboken, som lottorna
höll om sitt dagliga arbete där, är tung att läsa. Ibland är det svårt att komma
ihåg hur unga dessa lottor var, en del var bara 17 år. Vilken ungdom de hade.

Bilderna i bloggen tillhör Hangö museums
samlingar och är från 1930–1944.

Katja Weiland-Särmälä

t.f. museiamanuens