I den här bloggen presenterar jag mig för museets vänner. Jag heter Katja Weiland-Särmälä och i början av oktober började jag arbeta som museiamanuensvikarie. Jag är konsthistoriker och historiker. Min avhandling handlar om ståndsklasskultur och dess immateriella arv. Jag hoppas, att jag doktorerar kommande vår.
Immateriellt
arv är just det, som museet bevarar vid sidan av konkreta föremål, bilder och
skriftliga arkiv. Varje museiföremål har sin egen berättelse, som sammanlänkar
en ägare, en viss tid och en viss plats historia. Med konkreta föremål eftersträvar
museet att gestalta och nå en redan försvunnen immateriell värld.
Hangö
museums samlingar gjorde ett stort intryckt på mig när jag började arbeta på
Hangö museum. Fastän jag har besökt museets utställningar i många år, har jag inte
förstått hur omfattande och fina samlingar museet har. En orsak är att museet
inte har haft utrymmen att presentera föremålen, utan de har bara bevarats i ett
förråd på Hangö Kexfabriks översta våning. Under den första månaden, som jag
har arbetat i museet, har vi flyttat en stor del av de 13 000 föremålen
från Kexen till Samlingsmagasin Leira nära Ekenäs. Där strävar vi att få
samlingen bättre fram.
Sedan förra
vintern har man packat föremål för flytten. När jag i Leira öppnar sköra
föremål inpackade i silkespappersomslag kan jag inte låta bli att ropa av
hänförelse. Mitt arbete känns som om det vore jul. I museets samlingar finns alla
slags föremål från herrskapsvillor till bondgårdar och fiskarstugor. Sängen
från Mannerheims villa på Stora Tallholmen intresserade mig speciellt. Den är
bara 180 cm lång, så troligen har han inte själv kunnat sovs i sängen då han
var en lång man. I Hangö museum har vi också en fin samling av föremål som
härstammar från olika fabriker, restauranger och företag som verkat på orten.
På sin tid vardagliga gamla saker som dekorativa papperspåsar, promenadkäppar, köksattiraljer
och kontorsföremål ser nuförtiden i en estetikers ögon ut som riktiga skatter.
Jag är säker på att servisen från Casino med logon och Hangö Kexfabrikens
burkar är varje samlares dröm.
Via
museisamlingen kan man se Hangös mångsidiga historia: föremål som lämnats av
ryssar påminner om tiden då Hangö var arrenderat till Sovjetunionen 1940–1941.
Museet har också intressanta marinarkeologiska samlingar. Från vraket Garpen,
som sjönk 1848 har man dykt upp porslinstallrikar prydda med havsanemoner,
bläckflaskor, järnspikar och vrakdelar fascinerar min fantasi. Museets
samlingar består inte bara om föremål, utan också av kläder och accessoarer.
Finaste är den så kallade Adelaidesamlingen, som är en dräktsamling från 1700-talet
till 1900-talet. Dräkterna berättar om förändringar inom mode, men också hur
idealen och hur kvinnans roll förändrats.
I mina kommande
bloggar ska jag presentera pärlor i museisamlingarna och berätta deras historia.
Det är verkligen synd att Hangö museum inte har utrymmen att presentera sin
fina samling för Hangöbor. Jag hoppas, att vi äntligen skulle få till museet sådana
utrymmen där man vid sidan av tillfälliga utställningar också skulle ha en
permanent utställning som berättar om Hangös historia.
Katja Weiland-Särmälä
t.f.
amanuens