I år har det gått 10 år sedan museiamanuensens första jobb i Hangö museum. Vad väcker det för tankar hos henne?
Ett detektivarbete
Jag inledde mina studier i historia vid Helsingfors universitet 2006, och sommaren 2011 var det dags för mig att utföra min obligatoriska arbetspraktik i Hangö museum. Museichef Marketta Wall anställde mig för att katalogisera Raimo Kuittinens bröllopsporträtt från 1960- och 1970-talen. Det var ett riktigt detektivarbete att hitta personernas namn. Det fanns dagar som jag fick nog av tuperade hår, mörka kostymer och spets, men tillika märkte jag att jag var bra på det jag gjorde. Jag hittade det där omtalade flowet i arbetet.
Jag katalogiserade Kuittinens foton även följande sommar, och under vintrarna fick jag dokumentera Hangöbornas vardag för några TAKO-projekt. Nutidsdokumentering var en ny grej inom museivärlden och inte något som en historiestuderande sysslade med.
Mitt första jobb var att katalogisera bröllopsporträtt. Bild: Linda Svennblad.
En konstform
I januari 2014 återvände jag till museet som projektarbetare, och 2017 valdes jag till amanuens. Jag kände mig snabbt hemmastadd i museivärlden. Intresset växte, och mina grundstudier i museologi 2016 innebar en vändpunkt. Arbetet blev en konstform med sin egen filosofi. I kursboken hittade jag ett magiskt citat som blev min ledstjärna:
”Museoammatillinen luovuus on kadonneen keksimisen taitoa. Tällä ammatilla on oma erityinen metafysiikkansa. Kyky elää tauonneessa, kulumattomassa ajassa. Tutkija istuu tässä ja onkin siellä, ajan taskuja penkomassa. Näyttelyt ovat aikanoutoja. Tutkitut, tulkitut ja huolletut esineet ovat kauniita saaliita. Uhrilahjoja muistin virkistykseksi.”
Kaj Kalin
Bild: Linda Svennblad.
Ett mångsidigt arbete
Tiden från 2014 framåt rymmer bland annat flera nutidsdokumentationer, Mitt Hangö -projektet, utställningar, två böcker, olika slags evenemang och museets kliv in på de sociala mediernas arena. När man arbetar på ett litet museum får man alltså göra lite vad som helst, och arbetsveckan blir sällan ensidig. Arbetet har gett mig många färdigheter, och jag har också kunnat använda färdigheter som jag utvecklat på sidan om av arbetet. Jag får vara kreativ, och det älskar jag. Ibland sitter jag och skriver, ibland fotar jag föremål och ibland har jag också fått stå för visuellt innehåll i bland annat utställningar. Förmågan att lösa problem och arbeta självständigt är också viktigt. En museiarbetare ska dessutom vara intresserad av sin omgivning.
Sommaren 2019 samlade jag sjögräs till akvariet i museets utställningn ”Hangö udds förunderliga natur”. Bild: Linda Svennblad.
Gotta catch ’em all!
De senaste två åren har mitt största motto varit ordning och reda. Vi går igenom samlingarna, och många av föremålen har varit nerpackade i tiotals år och nu blivit upptäckta på nytt. För att hålla ordningen gör jag upp tabeller, fotar föremålen och sätter in dem på databasen. Jag fångar föremålen som små söta Pokémons. Jag har inget emot att det ofta känns som att städa upp smulor med en pincett. Sakta men säkert kompletteras vår databas, och vi kan förmedla infon vidare till er. Det känns bra!
I år fick vi motta gamla undervisningstavlor från Hangöby skola. Bild: Linda Svennblad.
Konversationer med det förgångna
I arbetet blir tidens flykt konkret. Jag känner ett ansvar till dem som har funnits före oss genom de föremål som har donerats till museet. Kontextuppgifterna från de tidigare donationerna är dåliga, så jag måste vara lyhörd. Ledtrådar finns i gamla dokument, tidningar, museets kataloger och böcker. Genom dem dyker jag ner i en tid som inte längre finns. Ibland känns det som om jag verkligen är där och får kontakt, men jag är ju endast ett spöke i en spökvärld. Många röster förblir ohörda.
Bild: Linda Svennblad.
Så många föremål!
Arbetet är ingalunda glamoröst. Föremålen är gamla och sköra, dammiga och i vissa fall farliga. Ibland drabbas jag av föremålströtthet och -blindhet.
föremålströtthet, en känsla av att bli överväldigad av antalet föremål i samlingarna, vilket i sin tur tvingar amanuensen att tänka på överflödet som vi lever i idag.
föremålsblindhet, drabbar personen i fråga när hon inte har tid att uppskatta alla föremål eller när hon blir för mycket påmind om den effekt tidens tand har haft på föremålet.
Strykjärns- och kaffekvarnsavdelningen är minst sagt överfull. Av någon anledning har museet samlat på sig ett stort antal nycklar – de flesta till okända dörrar. Spetsdrömmar kan vara gula av svett eller ha andra mystiska fläckar. Från tvål- och tobakshyllorna sprids obehagliga, föråldrade odörer.
Men allt som oftast fängslas jag också av föremålens skönhet. Patinan visar att föremål inte bara är döda ting. De har använts och haft ett liv. De kan ännu berätta historier för oss. Jag älskar också att syna gamla kläder i sömmarna och se resultatet av någons handarbete från för så länge sedan.
Vi hörs igen!
Det har gått 10 år sedan mitt första sommararbete i Hangö museum. Mycket har hänt både i museivärlden och i mitt eget liv. Nu kallar familjelivet för en tid framöver men jag återvänder snart igen. Vi hörs och ses!
Linda Svennblad,
snart mammaledig amanuens