Under genomgången av vår föremålssamling har vi hittat flera föremål som har med socker att göra. Dessa föremål berättar en historia om sockrets föränderliga plats i våra hem.
Socker
tillverkas av sockerrör eller sockerbetor. Sockerröret härstammar från Nya
Guinea, där man från början åt det stora gräset så som det var. När man började
odla sockerrör spred sig sockret också till andra delar av Asien och till
Mellanöstern. De skickliga handelsmännen i Mellan-Östern sålde socker vidare
till Europas allra rikaste. Sockrets europeiska historia blev blodig. I och med
upptäcktsresorna insåg man att man kunde få sockerrör att växa även i
kolonierna, och sockerrörsodlingen var den största orsaken till slavhandeln
över Atlanten.
Sockret kom
till våra hem först under 1800-talet. På 1800-talet och in på 1900-talet köpte
man socker i form av sockertoppar som tillverkades av sockret från sockerrör.
Sockertopparna var ofta rätt stora och man köpte därför en bit av dem. Sockertoppens
konform härstammar från tiden då socker transporterades på kameler.
Sockret var
hårt och måste huggas av eller klippas. Det fanns sockerskrin med knivar, där
sockersmulorna föll ner genom ett galler i ett skrin. En del av skrinen kunde
låsas. Var det utomstående eller familjära tjuvar som man var rädd för?
Att få sig en
bit socker för kaffet krävde alltså fysiskt arbete. Man kunde också använda
sockeryxor och sockersågar, men vi har inga sådana i våra samlingar. Däremot
har vi ett antal sockersaxar, vilket visar hur vanliga de var i hemmen. Den här
sockersaxen härstammar från Täktom.
I samlingen finns också två sockerhackor men
oftast användes sådana här hackor för kött eller grönsaker.
På 1800-talet lärde
man sig att framställa vitt socker från sockerbetan, vilket revolutionerade
produktionen. Sockerbetan härstammar från Medelhavet men trivs också
annanstans. Sockerbetor odlades här i Täktom, vilket framkommer av ett vackert
diplom i museets samlingar. Diplomet har getts till Henrik Bäckman (1906–1988) som
år 1935 fick fjärde pris i Finska Råsockerfabriks Aktiebolags tävling i
sockerbetsodling. Henrik Bäckman var ägare till Vestergård i Täktom.
Sockrets stora
genombrott i Finland kom på 1930-talet. Fram till 1930-talet ansåg man ännu att
sockret var en lyxvara som man sparade för specialtillfällen. För att hjälpa
upp den inhemska sockermarknaden lanserade hälsomyndigheterna sockret som en effektiv
och billig, inhemsk energikälla. Sockret blev sin tids superfood.
Nu blev det kafferepens tid! Det har länge funnits
sockerskålar, men deras utseende har blivit enklare. Förr i tiden ville man
visa sin rikedom med sockerskålen, och de fick gärna vara pråliga. När
sockerkonsumtionen växte tillverkades alla möjliga sockerskålar. Hur är det
nuförtiden? Står sockerskålen på kaffebordet när ni har gäster på besök?
En annan nyhet
var bitsockret. Man behövde inte längre släpa hem eller dela upp klumpiga
sockertoppsbitar. Finska Socker Ab framställde två sorters bitsocker: Sirkku som
var hårt och smälte långsamt. Pulmu var mjukare.
Före man hann
reagera på hälsofarorna kom det andra världskriget emellan. Sockret sattes
genast på kort och förblev där fram till 1954. När man gick på besök tog man
med sig sitt eget socker i en liten sockerask, för att inte tömma värdens
sockerförråd eller kanske också för att försäkra sig om att man fick riktigt
socker. Socker ersattes också med sötningsmedel – till exempel sackarin.
På 1940-talet
bekräftades det att socker lockar fram tandtrollen. Staten började varna om
sockrets faror 1951, men det finska folket ville inte lyssna. Efter kriget och
den långa kristiden hungrade man efter riktigt socker! De hittills högsta talen
i sockerkonsumtion per person uppnåddes på 1970-talet.
I dagens
samhälle har man ett tudelat förhållande till socker. Vi är väldigt medvetna om
de risker som sockret för med sig men tillika är det svårt att undvika socker,
eftersom det förekommer i dold form i så mycket av vår färdiga mat.
Sockerförbrukningen har ändå minskat under hela 2000-talet.
Ha en söt fortsättning
på sommaren!
Linda Svennblad
museiamanuens
