Vinterlovet till ära tar amanuensen en titt på skridskoåkningen i Hangö vid sekelskiftet 1800–1900.
Just nu är vädret mildare men tidigare i februari fick vi till och med här i Hangö njuta av ett riktigt, riktigt vinterväder. Stadens skridskobanor ställdes i ordning och skidspår drogs genom Märsans skogar. I Kapellhamnen fanns det två slängkälkar och ett isslott byggdes på Regattastranden.
Nuförtiden sysslar man med vintersport mest för nöjets skull men förr var det ett sätt att ta sig fram på. Intresset för konståkning vaknade i slutet på 1800-talet, och skridskoklubbar bildades i Finland. Hangö fick sin första skridskoklubb år 1892 (Hangö 20.12.1892, s. 2). En skridskobana ställdes i ordning på Busträsket, alltså Parkdammen, som också tidigare hade använts som skridskobana. Folk tyckte förstås också om att skrinna på havsisen men det var mera riskfyllt. Klubben byggde också en skridskobana nedanför Arthur Borgströms villa vid Västra hamnen år 1893.
Att verka som arrangör för en skridskobana visade sig vara både svårt och dyrt för skridskoklubben och även för senare arrangörer. Arbetet underlättades knappast av att drätselkammaren gav lov till Hangö svinslakteri att ta is från Busträsket och att man därmed sågade sönder isbanan (Hangö 26.1.1893, s. 3). För att få in lite pengar sålde man klubbmärken av metall som såg ut som en skridsko. Man understödde också de mindre bemedlade med fribiljetter och gratis skridskor. Det var viktigt att alla skulle ha möjlighet att idka hälsofrämjande skridskoåkning.
Enighetens Gymnaster tog över skridskobanan på Parkdammen säsongen 1905–1906. Verksamheten såg likadan ut som förut. Man sålde säsongbiljetter och ordnade olika slags program på isen. Till exempel firades Runebergsdagen 1906 med fritt inträde (Hangö 3.2.1906). Det var också i dessa tider som man började ordna tävlingar med grannstaden Ekenäs.
1908–1911 skötte Hangö Idrottsklubb (HIK) om skridskobanan men klubben hade motgångar från början. I mars 1908 brann klubbens vaktmästar- och förrådsbyggnad ner till grunden. Orsaken till branden var en överhettad kamin. I byggnaden hade man förvarat föreningens färggranna lyktor, fyrverkeripjäser, hockeyklubbor, skridskor med mera, och det var osäkert vad som skulle ske med samåkningen som skulle hållas följande dag. (Hangö 7.3.1908, s. 2.) Lyktor och fyrverkeripjäser hör inte till den vanliga utrustningen vid en skridskobana idag men förr tyckte man om att ordna spektakulära kvällar med musik. Hangö frivilliga brandkårs hornkapell stod för musiken.
Man ordnade som sagt också tävlingar på Busträsket. Tävlingssträckorna var 5000, 1500 och 500 meter. Någon kan kanske försöka klura ut hur många varv det var runt dammen. Det låter som man fick skrinna många varv runt dammen. Frivilliga brandkårens övningsplan fanns strax bredvid, och den brukade svämma över så att den kunde användas som skridskobana (Hangö-Bladet 22.3.1910, s. 2). Det kan gott vara att skridskobanan utvidgades ditåt. I samband med en tävling år 1909 fick publiken se ett par av Helsingfors förnämsta konståkare uppträda, vilket var högst ovanligt för den lilla orten. (Hangö-Bladet 13.2.1909, s. 2.) Man tävlade också om I. N. Efimoffs pokal i varje fall åren 1909–1911.
År 1912 fick HIK inte längre något bidrag av staden. Fullmäktige ansåg att skridskobanan inte hade skötts tillräckligt bra och att den inte hade hållits öppen tillräckligt länge. Stadens skolor och deras elever övertog verksamheten på skridskobanan. Skridskobanan var en viktig del av gymnastikundervisningen, och tidigare år hade skolorna fått använda banan gratis. Ja, också flickorna. I en tidningsartikel i januari 1915 skrev man att flickor gärna får syssla med skridskoåkning men att de inte skall delta i tävlingar (Hangö 2.1.1915, s. 2). HIK skötte om skridskobanan igen 1916 och 1917 men sen verkar det ha blivit paus fram till år 1921 när Hangö Skyddskår återuppväckte traditionen. Efter detta var det igen HIK:s tur att verka som värd på isen.
